Hypotyreoidism hos hund

Vad är hypotyreoidism?

• 50 % av fallen beror på lymfocytär infiltration och destruktion av sköldkörteln. Majoriteten av de andra fallen orsakas av idiopatisk tyreoideaatrofii .
• Mellan 0,2-0,6 % av alla hundar drabbas av hypotyreoidismii. Det är den näst vanligaste diagnosticerade endokrina sjukdomen hos hund.
• Tillståndet är vanligast hos medelålders hundar och vissa raser är mer benägna att drabbas, till exempel Dobermann, Grand Danois och Golden Retriever.
• Eftersom de kliniska symtomen kommer smygande, och utvecklas över månader eller till och med år, misstas de ofta för tecken på åldrandeprocessen.
• Det kan vara utmanande att ställa en korrekt diagnos, eftersom symtomen är vaga, inget test är 100% tillförlitligt och vissa läkemedel och icke-tyreoidala sjukdomar kan påverka sköldkörtelhormonnivån.
• Behandlingen av hypotyreoidism är dock okomplicerad. 

Faktorer som kan påverka hormonnivåerna

Det finns många olika faktorer som kan påverka sköldkörtelhormonnivån hos hunden:

• Ålder
• Kön
• Ras
• Vikt
• Kroppstemperatur
• Löpcykel
• Medicinering med vissa läkemedel
• Annan samtidig sjukdom

Icke-tyreoidala sjukdomar (NTI) som resulterar i lägre nivå total-T4:

• Diabetes mellitus
• Hyper- eller hypoadrenokorticism
• Leversvikt
• Hjärtinsufficiens
• Kronisk njursvikt
• Neoplasi

Även om T3- och T4-nivåerna kan sjunka vid dessa sjukdomstillstånd, påverkar inte tyroxintillskott prognosen eller mortaliteten hos dessa hundar.

Att ställa diagnosen hypotyreoidism

Diagnosen ställs baserat på kliniska symtom, som tyder på hypotyreoidism, i kombination med hematologiska och biokemiska provsvar, som stöder diagnosen hypotyreoidism och utesluter andra samtidiga sjukdomstillstånd.

Total-T4 (TT4) och TSH är de mest användbara proverna för att fastställa diagnosen. TT4 ger ett tillförlitligt svar i 85-90% av fallen. Referensvärdena för TT3 fluktuerar mer och kompensationsmekanismer kan också resultera i att T3-nivån stannar inom referensområdet, vilket gör att detta test är mindre användbart.

De kliniska symtomen på hypotyreoidism är väldigt lika symtomen för hyperadrenokorticism. Därför måste hyperadrenokorticism uteslutas innan hunden provtas för hypotyreoidism, för att undvika en felaktig diagnos. 

Behandling

Att behandla hypotyreoidism är av stor vikt för såväl hunden som dess ägare. När hundens livslust återställs förs den och djurägaren närmre varandra igen. Förmågan att snabbt och effektivt kunna kontrollera sjukdomen, gör att hunden snabbt blir sig själv igen när den satts på behandling.

Levotyroxin stabiliserar T4- och T3-nivåerna, samtidigt som den fysiologiska regleringen av omvandlingen av T4 till T3 bevaras, vilket ger en låg risk för iatrogen hypertyreoidism. Levotyroxin uppvisar en dosberoende kinetik. Vissa hundar verkar absorbera levotyroxin bättre och/eller eliminera det långsammare än andra hundar. Detta gör att dosen kommer att variera mellan olika individer.

Det dagliga intaget av levotyroxin påverkar också absorptionen och eliminationshastigheten: Lågt intag leder till hög absorption och låg eliminationshastighet. Omvänt förknippas en högre dygnsdos med en kortare biologisk halveringstid.

Uppföljning

• Ta alltid blodprovet vid samma tidpunkt på dagen, för att få en sann jämförelse mellan värdena.
• Maximal koncentration i plasma uppnås 1-5 timmar efter administrering läkemedel. Uppföljande blodprover bör därför tas 3 timmar efter morgongivan.
• Hos rätt inställda hundar bör plasmakoncentrationen T4 då ligga i den övre delen av referensintervallet (ca. 30-47 nmol/l). För prov taget strax innan tablettgiva bör T4 ligga över ca. 19 nmol/l (lägsta värdet).
• Om T4-nivån ligger utanför detta referensintervall och det kliniska svaret på behandlingen inte är tillfredsställande bör dosen justeras i steg om 50-200 µg, tills patienten är kliniskt eutyreoid och serum-T4 är inom referensintervallet.
• T4-nivån kan kontrolleras igen två veckor efter en dosjustering, men klinisk förbättring är en lika viktig faktor när den individuella doseringen skall bestämmas, och detta tar fyra till åtta veckor.
• När den optimala doseringen uppnåtts bör en klinisk och biokemisk uppföljning utföras var 6-12e månad. 

Optimalt stöd vid hypotyreoidism

Hypotyreoidism kräver medicinsk behandling, men vissa av sjukdomens vanliga komplikationer, som dermatologiska förändringar och viktuppgång, kan förbättras via understödjande åtgärder, t.ex. nutritionellt stöd. WSAVA rekommenderar att varje klinisk undersökning skall inkludera en bedömning av djurets näringsmässiga statusiv. Baserat på hundens tillstånd och eventuella närvaro av andra samtidiga sjukdomstillstånd bör varje individ rekommenderas en diet som ger den ett optimalt nutritionellt stöd.